flag

Den dyrbara tiden

”Time time time, see what’s become of me
While I looked around for my possibilities”
(Paul Simon)

Mitt föregående inlägg var ju också en inbjudan till en konferens om fackligt inflytande i förändringsarbete. Den genomfördes enligt plan med ca 40 deltagare från olika sektorer och fackförbund. Både positivt och negativt ventilerades. Inte förvånande dominerade dom negativa erfarenheterna; att komma in för sent, bristfälliga beslutsunderlag och ohörsamma arbetsgivare. Men där gavs också exempel på positiva erfarenheter med samverkan och partsgemensamma processer. En hel del facklig självkritik kom också fram; att inte ha tydliga roller, att ägna för mycket tid åt ”skadereglering” och för lite tid åt förebyggande, framtidsinriktat arbete. Just frågan om tid och förändring kom på olika sätt att prägla mycket av diskussionen och fick mig att fundera vidare.

En första fråga är hur vi använder vår tid i vardagen. Det kan gälla allt från jag som medarbetare i mitt arbete eller den fackliga tid jag har till förfogande i mitt uppdrag. Eller i vår grupp eller vår styrelse. Nya arbetsformer som agilt utvecklingsarbete och lean production handlar också om att utnyttja tiden effektivare – komma fortare till marknaden, ta bort onödig tid. Samtidigt som tidstjuvar hela tiden förföljer hos – mailen, IT-strulet, regelverket. I allt detta behöver vi tid för reflektion och eftertanke, inte minst när allt snurrar fortare.

Som facklig företrädare ska du också förhålla dig till kallelser från arbetsgivaren och kontakter från medlemmar. Det finns, inte minst i krympande och hårdrationaliserande organisationer allt mindre tålamod frän ledningen om den fackliga tiden. Facket känner samtidigt att man inte får den tid man anser sig behöva, inte minst för att hantera alla förändringar. Sen kan det ju också finnas anledning för fackliga företrädare att mer medvetet prioritera sin tid. Kanske avstå några förhandlingar för att sätta sig ner och fundera över framtiden.

Den andra frågan om tid är hur vi utnyttjar tiden i förändringsarbetet. När vi som arbetstagar-konsulter ser på förutsättningar för en framgångsrik förändring är frågan om tid och tålamod en av de faktorer som vi tycker är viktiga att tänka på. Verklig förändring tar tid. Omställningen måste bottna i hela organisationen – det må vara till nya tekniska system, nya arbetssätt och kundrelationer.

En del i den svenska koncensusmodellen i arbetslivet handlar också om tid. Tar man sig ordentligt med tid i det inledande förändringsarbetet - för diskussioner och förankring - spar man tid i genomförandet då det mesta är förankrat. Om vi inte tagit oss tid för dessa diskussioner kan vi missa viktig kunskap men också få en bristande förståelse när genomförandet ska ske. Nedgången i effektivitet, som sker vid all förändring, blir inte lika dramatisk och långvarig. Organisationer liksom individer går igenom kriskurvor av likartat slag.

Men det finns också förändringar som inte låter vänta på sig; att agera innan marknaden svänger eller att inte bli förbisprungna av den nya tekniken och aggressiva konkurrenter. Vi har inte tid att vänta. Vi har inte tid att vara efterkloka, säger ledningen. Det är bara att kasta sig ut i det kalla vattnet. Och fack och medarbetare undrar, varför ska vi göra det nu.? Det går för fort och vi förstår inte varför. Någon utvärdering har inte gjorts av tidigare förändringar.

Som facklig företrädare vill man vara med på tåget och diskutera vad som behöver göras och inte minst hur. När man vill komma in tidigt i diskussionerna hävdar kanske arbetsgivaren att ingenting är klart, frågan utreds, vi vill inte oroa i onödan.

Men om man kommer in tidigt får man också acceptera att det inte finns mycket på bordet. Den reaktive facklige företrädaren kan tycka det är knepigt att inte arbetsgivaren har ett färdigt förslag. Medan den proaktive kan se att fältet är öppet för olika förslag. Därför att ju längre tiden går och kunskapen ökar och förslagen formas desto mindre handlingsutrymme finns.

Summa summarum: Ta vara på tiden.